Paris Fashion Week avslutades av Isabel Marant på Palais de Tokyo. Bara namnet låter som en techno-klubb där någon serverar espresso i provrör.

Showen börjar med transparenta linnen och slitna skinny jeans. Transparenta linnen. Perfekt. För det alla tänker när de går ut i oktober är: “Vet du vad jag saknar? Hypotermi men fashion.”

Jag älskar beskrivningen av hennes musa: den självsäkra, avslappnade kvinnan. Modehus älskar den där kvinnan. Hon finns i varje pressrelease. Hon är alltid “effortless”.Och musiken på visningen: Leikeli47 med låten Look.Den är perfekt för en runway. Hela konceptet är ju bokstavligen: “Look.”

Sedan kommer patentläder, micro-shorts, päls, ich motorcykel-set i rött läder. Mjukt fodrade för kallare turer. Vilka turer? Ingen i publiken kör motorcykel. De kör Uber Black två kvarter.

Och pälsen gör comeback. Långhåriga kappor som sveper längs catwalken. Det ser dramatiskt ut, men jag kan inte låta bli att tänka att modellen ser ut som en glamorös mopphink.

Det bästa är herrarna på slutet. De kommer “redo för efterfesten”. Glansiga skjortor, svarta outfits.

Modeveckans efterfest är egentligen bara två grupper människor: Designers som säger “det var en kommentar om struktur”. Influencers som säger “det var giving… energy.”Ingen vet vad något betyder. Alla nickar.

Och någonstans där står jag med en gratis drink och tänker: “Den där boxiga jeansjackan… den hade faktiskt varit rätt bra på tunnelbanan i Stockholm.”

Men jag respekterar ändå Isabel Marant. Hon har byggt en hel estetik runt idén att man bara “slängde på sig något”.

Vilket är imponerande. Jag slänger också bara på mig något. Skillnaden är att hennes kostar 18 000 kronor och mitt luktar lite tvättstuga.