Posts Block: 1

Har du vaknat med gårdagens mascara på kinden, håret som ett fågelbo och en skjorta som ser ut att ha förlorat ett slagsmål med en flaska rödvin?

Gratulerar. Enligt höstens modevisningar 2026 är du inte ”stökig”, du är högsta mode.

Efter år av hyperpolerad minimalism och beige ”quiet luxury”, där varje hårstrå låg i perfekt gelé-koma, har pendeln svängt. Hårt. På catwalken i London, Paris och Milano kändes något märkbart… fel. Men på det där helt rätta sättet.

Vi pratar styling som osar dåliga vanor och avsiktligt kaos. Natasha Zinko bjöd på ett familjeporträtt som hämtat ur en mardröm. Sinead Gorey förvandlade den brittiska fyllan till high-fashion, komplett med ölburkar och utsovnings-makeup.

Till och med de polerade husen har börjat tvivla på perfektionen. Hos Courrèges var kragarna snett uppvikta, och på Marc Jacobs visning gick modellerna i skor med olika remmar, den typen av miss som normalt sett får en att vända i dörren för att byta om.

Varför skickar lyxiga modehus ut modeller som ser ut att ha sovit i en eBay-låda? Svaret stavas troligtvis mänsklighet.

AI-reaktionen: I en värld där algoritmer kan generera kusligt perfekta bilder på sekunder, blir det ”fula” och ”felaktiga” ett bevis på liv.

En maskin gör inte ett medvetet misstag med en eyeliner; det krävs en människa för att skapa autentiskt kaos.

Den politiska baksmällan: Historien ljuger inte. Osäkra tider föder stökig estetik. 90-talets lågkonjunktur gav oss grunge, 2008 gav oss indie-sleaze.

När världen känns som en brinnande soptipp känns det helt enkelt lite hånfullt att se ”perfekt” ut.

Naturligtvis finns det en ironi här. Det krävs tre proffsstylister och åtta timmar i en sminkstol för att få det där håret att se ut som att man precis ramlat ur en taxi klockan 04:15. Det är ett ”performativt försök till autenticitet”, men det spelar ingen roll.

Attraktionen ligger i motståndet. Att vägra vara kurerad, att vägra vara en ”clean girl” och istället omfamna frissigt hår och snea kjolar är modets sätt att säga: Jag är här, jag är trött, och jag bryr mig inte.

Så till alla er B-personligheter som glömmer att stryka skjortan och som alltid har en fläck av okänt ursprung på kavajslaget: Fortsätt med det. Just nu är er existentiella kris säsongens absolut viktigaste accessoar.

Paris Fashion Week avslutades av Isabel Marant på Palais de Tokyo. Bara namnet låter som en techno-klubb där någon serverar espresso i provrör.

Showen börjar med transparenta linnen och slitna skinny jeans. Transparenta linnen. Perfekt. För det alla tänker när de går ut i oktober är: “Vet du vad jag saknar? Hypotermi men fashion.”

Jag älskar beskrivningen av hennes musa: den självsäkra, avslappnade kvinnan. Modehus älskar den där kvinnan. Hon finns i varje pressrelease. Hon är alltid “effortless”.Och musiken på visningen: Leikeli47 med låten Look.Den är perfekt för en runway. Hela konceptet är ju bokstavligen: “Look.”

Sedan kommer patentläder, micro-shorts, päls, ich motorcykel-set i rött läder. Mjukt fodrade för kallare turer. Vilka turer? Ingen i publiken kör motorcykel. De kör Uber Black två kvarter.

Och pälsen gör comeback. Långhåriga kappor som sveper längs catwalken. Det ser dramatiskt ut, men jag kan inte låta bli att tänka att modellen ser ut som en glamorös mopphink.

Det bästa är herrarna på slutet. De kommer “redo för efterfesten”. Glansiga skjortor, svarta outfits.

Modeveckans efterfest är egentligen bara två grupper människor: Designers som säger “det var en kommentar om struktur”. Influencers som säger “det var giving… energy.”Ingen vet vad något betyder. Alla nickar.

Och någonstans där står jag med en gratis drink och tänker: “Den där boxiga jeansjackan… den hade faktiskt varit rätt bra på tunnelbanan i Stockholm.”

Men jag respekterar ändå Isabel Marant. Hon har byggt en hel estetik runt idén att man bara “slängde på sig något”.

Vilket är imponerande. Jag slänger också bara på mig något. Skillnaden är att hennes kostar 18 000 kronor och mitt luktar lite tvättstuga.

Oscar Ouyang tar London Fashion Week till efterfestnivå: hans FW26–27-kollektion är som en vild morgon efter ett dekadent släktmansionsparty.

Det är inte aristokratisk nostalgi, det är kaos med stil, tweedbrocher, metalliccape, rugbypolos med franska manschetter och joggers som ser ut som cummerbunds.

Knitwearen är massiv: chunky irländsk ull, llama från LVMH-deadstock och nästan genomskinliga silkkottontröjor som fångar ljuset perfekt när du försöker hålla dig vaken efter nattens eskapader.

Det är som Savile Row möter rufsig ungdom, disciplin utan stelhet, elegans med kaos. Elegant.

Miuccia Prada påminner oss om att vi är “små i världen, men tillräckliga,” vilket låter fint tills man kommer ihåg att hon säljer jackor för tre tusen euro.

Hon körde 70-talsinspirerade mini-shifts, pennkjolar, mysiga fejkpälsar och “reality dressing”, kläder som säger: “Ja, du finns. Och ja, din plånbok också.”

Sen har vi konceptet “reality dressing.” Prada menar alltså: vi lever i en osäker värld, så klä dig i svarta, grå, camel och burgundy.

Men höjdpunkten: Chloe Sevigny på catwalken. 1996 var hon Miu Miu-modell, nu 30 år senare står hon där med samma stil. Jag menar, vi snackar om kläder som åldras bättre än jag.

Sedan kom de glittriga, 1920-talsinspirerade klänningarna som avslutade showen, med vuxna kvinnor som bevisade Pradas poäng: vi finns fortfarande, vi ser fortfarande bra ut, och mode tycker tydligen att det är lugnande.

Aimé Leon Dore’s senaste sommarkollektion är inspirerad av safari och militärt överskott. Perfekt. För inget säger “sommar” som kläder designade för att överleva en konfliktzon och samtidigt beställa en oat latte.

Kollektionen har massa 80- och 90-talsvibbar. Djupa färger, Madras-rutor, grejer som Reversible Madras Windbreaker och Washed Madras Shirt. Reversibel jacka också. Vilket är praktiskt om du spiller espresso på ena sidan och vill fortsätta låtsas att du har stil.

Och stickat för sommaren också. Linneblandning, kabelstickat. Designers älskar idén att folk går runt i lager på lager när det är 28 grader.

Ingen människa gör det. Det är bara modevisningar och väldigt förvirrade tyskar på semester. Men jag respekterar ändå Aimé Leon Dore. De säljer en livsstil.Du köper inte bara en jacka.

Du köper känslan av att du skulle kunna åka på safari, men du kommer fortfarande bara gå runt hörnet för kaffe.